Det är en timme kvar tills liftarna stänger. Jag och min son är i Ischgl, Österrike. Han är nöjd för dagen och vill åka tillbaka till hotellet. Vi brukar annars maxa från när liftarna öppnar till när dom stänger.
Jag säger:
”Jag tar den där liften en gång till, så får jag se sen.” (Aldrig sista åket, ni vet.)
Han åker före till den liften jag sa att jag skulle ta.
”Skulle du inte åka till hotellet?” säger jag till honom.
”Mamma, om du har betalt så mycket för att vi ska vara här och åka slalom och du vill åka något åk till. Då åker jag med.”
Nu på jullovet var jag och min son i Åre och åkte slalom några dagar efter nyår. Det var kallt när vi var där. Riktigt kallt. Min son säger när jag frågar om vi ska åka p g a kylan: ”Mamma, du har betalt för att vi ska kunna åka. Då åker vi.” Så vi klädde oss varmt och gav oss ut och åkte. Som alltid hade vi kul när vi åkte.
Jag har haft några riktigt tuffa år som företagare under min sons uppväxt. Mitt värsta år, om man ser till lön, snittade jag 15 000 kr före skatt/månad under ett helt år. Sonen var hos mig varannan vecka och det var jag ensam som skulle dra in pengar till hyra, mat m.m. Min ekonomiska situation är helt klart bättre nu än när det var som värst. Även om min son nu kostar mer än när han var liten. Nu är 17 år och går basketgymnasium i Umeå.
Den tuffa ekonomin vi hade under några år har präglat våra liv på flera sätt som i efterhand ger perspektiv och tacksamhet över hur vi har det idag.