Kroppen, detta verktyg

Andra och sista dagen på toppturskursen. Efter morgonens yoga och frukost begav vi oss till Storulvån där vi parkerade vid fjällstationen. Det är ca 45 min med bil från Duved.

Storulvåns fjällstation som ligger ca 45 min från Duved

Väl där satte vi på stighudarna och började gå mot Getryggen. Jag såg fram emot att komma in i det meditativa tillstånd som jag upplevde igår. När benen tog steg för steg, tankarna kom och gick utan att fastna. Där jag tittade på vyerna ibland och ner på skidspetsarna ibland.

Jag vet att det tar ca 15-20 minuter för min kropp att komma igång när jag ska göra något som ger puls. Att gå uppför med skidor ger puls även om det igår var mer lågintensivt då vi inte gick varken så brant eller långt.

Början på dagens topptur var inte brant. Efter ca 30-40 minuter så vek vi ner den lilla ”metallklacken” för att lättare gå brantare. Vi gick mer sick/sack uppför mot Getryggen. Min hjärna och mitt verktyg kroppen kom inte in i det meditativa tillståndet som jag hittade igår. Det kändes tungt. Jag är också rädd att pressa min kropp efter att nu i lite mer än två år inte kunnat köra på med konditionsträning då jag får bakslag och blir lite sjuk efter ett konditionspass. Jag velade fram och äter om jag skulle åka nerför. Försökte hitta tillbaks mentalt för att slappna av i vandringen uppför på skidorna. Försökte intala mig att jag fattar nytt beslut när vi tar nästa kortare paus. När vi hade vandrat förbi första toppen och tog nästa paus. Då hade vi 20-30 minuter kvar. Toppen var täckt av dimma. Nedåt fjällstationen var det bättre sikt även om det var lite disigt.

Klä på och klä av ingår i toppturandet för att inte bli varken för varm eller för kall.

Jag valde att inte fortsätta. Gruppen gjorde lika p g a icke sikten. Så vi tog av våra stighudar och åkte halvvägs ner. Dom andra tog en promenad till upp men då från andra hållet medan jag behag mig av ner till fjällstationen. På ett sätt tråkigt att inte orka. Skidåkning är ingen höjdare så denna resa har mer varit upplevelse att gå uppför, yoga och lavinträning.

Så nu sitter jag på fjällstationen och har ätit min matsäck här och reflekterar över turen.

Tacksam att ha fått prova på topptur och jag kommer gärna göra det igen.

Tacksam att jag börjar bygga tillbaks min kropp till en funktionsstark kropp med coachning av ”Naprapat Jonas”.

Tacksam att få ta del av så mycket kunskap ock klokskap som vår guide Simone som driver Scandinavian Escapes har delat med sig av dessa dagar är ovärderlig.

Tacksam att få tillbringat en helg i fjällen med trevligt sällskap och och mat.

Tacksam för att ha testat toppturat.

Tacksam att jag har mitt verktyg kroppen som gav mig denna möjlighet. (Här tackar jag för det som går och inte för det som inte går.)

Snart kommer dom andra och då ska dom äta lite och sedan beger vi oss åter till Duved och sedan vidare hem till Bollnäs. Någon gång i framtiden ska jag bo så att jag får kalla fjället mitt hem. Längtar 💕

 

Toppturspremiär

Att gå topptur har inte funnits på min lista av drömmar utan mer en tanke i huvudet att jag ska testa det. Jag älskar snö och vinter och tänker då att det är en naturlig del att göra. Ska bara göras och inte så där som drömmer kan vara att det längtas och längtas och pirras i kroppen att få göra det.

Som mitt liv ser ut nu så vill jag inte resa bort på helgerna utan finnas hemma för min son. Visst jag var borta 2,5 v i vintras utan min son. Sportlovet var vi tillsammans i Österrike. Utöver det har jag hållit mig hemma i vinter. Mycket för min sons skull. Olika perioder erbjuder olika saker.

Tillbaks till topptur. Den här veckan som gick har det varit påsklov. Sonen ville vara hemma över påsken vilket var mentalt jobbigt. Att inte få åka till fjällen över påsk känns lite ovant. Eftersom jag inte har familj eller vänner att vara med i fjällen under påsk är en annan faktor. Mer om det i ett annat inlägg. Sonens pappa bestämde sig för att åka långhelg till fjällen i slutet av påsklovet och sonen följde med. Det öppnade upp för mig att åka iväg. Så när jag såg en annons på Instagram om att gå en kurs i topptur så anmälde jag mig direkt.

Då det är en kurs i topptur för nybörjare och ovana så ingår mer än bara sätta på sig utrustningen och gå. Även om jag har åkt slalom i hela mitt liv så kan jag säga att det här med topptursutrustning är något annat än den vanliga slalomutrustningen. I grunden samma

  • Hjälm
  • Pjäxor
  • Stavar
  • Skidor
  • Bindning

men ändå så himla olika på allt utom hjälmen. Pjäxorna har ett gå läge som vanliga pjäxor inte har, det finns en del idag som har ett gåläge men inte så som toppturspjäxor. Tänk dig pjäxor men med större rörelsemöjlighet. Stavarna kan man justera längden på för att det ska passa för när man går uppför eller åker utför. Skidorna är väldigt lätta och breda jämfört med vanliga slalomskidor. Bindningen är väldigt annorlunda. Den har piggar i fram som pjäxan fäster i och bak går bindingsdelen att snurra. Den har två olika lägen beroende på om du går upp för en fjällsida eller om du ska åka utför. Går du uppför så sitter bara pjäxan fast fram i tårna och hälen är lös. Du kan även vika ner 1-2 ”metallbitar” för att hälen inte ska behöva ner ända till skidan. Det blir lite som att gå i högklackat om det inte är brant. När det då är lite brantare, säg 25 grader, så blir det behagligare att gå när en ”metallbit” har vikts fram och stöttar hälen. Så långt ändå samma namn på saker som behövs för att åka slalom utför i pist eller offpist om du åker upp med lift.
Under skidorna för att gå uppför fäster man något som heter stighudar.

Av med stighudarna för att åka utför.

För mig som har åkt slalom hela mitt liv så var det något som krävde en hel del hjärnverksamhet för att få hjärnan att acceptera att det gick att gå uppför utan att hålla emot med stavarna. Så gör man när man åker skidor och inte vill åka baklänges och sätter skidorna i ett V. Nu skulle hjärnan förstå att benen skulle ta mig uppför i ett

avslappnat sätt utan att lyfta på skidan då det tar för mycket energi om man ska gå så i några timmar. Det är tungt att lyfta skidan även om den är lätt så foten lyfts bara så att skidan är i backen. Så i någon form av promenadliknande tillstånd med ett litet glidtänk (nej, det glider inte uppför. Dock lättare för min hjärna att det skulle vara lite glid för att slappna av). Sedan var det dom där armarna som skulle lunka med och inte trycka mig upp för fjället. Låt mig säga att dom första ca 15 minuterna var inte helt enkel att få något meditativt tillstånd i och bara lunka på. Hjärnan gick på spinn för att acceptera hur jag skulle göra.Som person så vill jag också känna in i kroppen hur jag gör med mina muskler för att sedan kunna slappna av i det. När dom ca 15 minuterna hade gått så började hjärnan koppla av och kroppen lika så för det promenadliknande tillståndet. Lite hjärnspöken om jag skulle sinka gruppen, om jag hade för mycket kläder på mig och svettades för mycket så jag skulle frysa sedan, om jag skulle orka hela dagen aktiviteter o s v. Skulle säga att den fasen också var ca 15 minuter. Därefter kom jag in i någon form av lunk. Ett ben framför det andra. Det blir som ett meditativt tillstånd att gå. Vi tog liften upp från Duved och gick sedan till Mullfjällets topp.

Vindskydd på Mullbergets topp där vi åt vår medhavda lunch.

 

Väl där finns det ett vindskydd som vi åt vår medhavda lunch i. Innan vi rastade hade vi tagit av stighudarna för då var vi varma så slapp vi när vi hade rastat och var lite småkalla börja fixa med det då. Vägen ner var inte så drömmig som vore optimalt och skidorna var väldigt annorlunda att åka med jämfört med vanliga slalomskidor som är anpassade till pist. Vi tog oss ner en bit där vi sedan hade lavinträning. För att gå topptur innebär att man rör sig i lavinområden, det gör man alltid när man är i fjällen utanför pistade leder. Det kan gå laviner där med men där görs helt andra underhåll och koller för att inte laviner ska gå just där. Jag har förra vintern gått en lavinkurs men känner att det är oerhört viktigt att uppdatera den informationen och påminnas om hur en kamraträddning går till.

Lavinträning för att veta hur man ska göra om det har gått en lavin och en kamrat har dragits med.

När vi hade tränat med våra trancievers, sond och spade så tog vi en tur på ca 30 minuter uppför igen. Den här gången kom jag in i det meditativa tillståndet direkt. En riktigt skön känsla att bara knata på i ett vitt landskap. Jag ser fram emot att göra så imorgon med, vår andra och sista dag på kursen.

Sjuk vs frisk vs läkningsprocess

Förra veckan så skrev jag en fråga till Jonas, Napratpatjonas (som är min coach under ett år), gällande mina ständiga bakslag i träningen. Sedan jag hade Corona julen -20 så känns det som jag inte kan köra på som förr vad gäller konditionsträning. Hade jag inte tappat lukt och smak då så hade jag inte ens vetat om att jag hade corona. Det satte sig helt klart i kroppen och gjorde sig ständigt påmind när det kom till träning. Eller är det inte det som ligger och spökar utan ”min ålder” läs klimakteriet frågade jag Jonas?

Naprapat Jonas, bild tagen från hans Instagram.

Nu tror jag i grunden på att kroppen är en helhet. Det går inte att se på en kroppsdel i taget utan att allt hänger ihop. Det har på den privata sidan varit stormigt med på flera sätt i några år nu vilket har tagit energi av mig och till det kan läggas att min pappa dog förra året i slutet av maj och min mamma fick diagnos Alzheimers i samma veva.

Jonas har ett holistiskt synsätt och vi skrev lite fram och tillbaka om mitt tillstånd. Det jag vill dela med mig av är orden som Jonas skrev till mig ”läkningsprocess”. För mig blev det så stor skillnad att tänka att jag är i en läkningsprocess och att det inte handlar om sjuk eller frisk. Så nu tar jag mig ödmjukt an den tanken att jag är i en läkningsfas. Det betyder att jag ska tänka steg för att bli frisk och stark igen. Tänk vilken skillnad det kan göra med ord. Där ett ord för dig innebär något helt annat än vad det gör för mig och tvärt om. Det är väl också det som gör kommunikation svårt. Vi tolkar och läser in annat än vad budbäraren menade.

Jag kommer att bära med mig detta tankesätt att jag är i en läkningsprocess. Det kommer att ge mig ett lugn och mer eftertänksamhet när jag vill köra på än att tänka jag är sjuk eller jag är frisk. Jag är där emellan nu. På en skala är jag närmare frisk än sjuk även om jag har en bit kvar till den konditionsnivå jag önskar att befinna mig på.

 

Veckan i Lech

Sportlovet i Lech bjöd på allt jag har önskat mig.

Jag har fått umgåtts med min son och åkt slalom i massor som vi båda tycker om att göra.

Eric och jag med utsikt från Muggengrat, Zürich

Vi har varit först ut på vissa ställen och fått åka på nypistat.

Manchester med utsikt från Zürich mot Lech.

Vi har fått åka slalom i strålande sol med utsikter som är helt magiska.

Såååå vackert så det nästan gör ont.

Det har snöat rejält några nätter så vi har fått åka puder både i pisten och bredvid pisterna.

 

Puderåkning i Zürich

Puderåkning i Zürich

Vi har ätit goda luncher i backen med typisk mat för att vara i en skidort i Österrike så som bratwurst med surkål, gulaschsoppa, wienerschnitzel med pommes och pasta bolognese. Jag har valt att dricka vatten under denna resa och inte druckit vin varken till maten eller annars. Anledningen till det är att jag ville ge kroppen bästa möjlighet att återhämta sig och att ha alla sinnen öppna när jag nu får göra min drömresa med min son. Undantag från att inte dricka alkohol var vid två tillfällen då jag drack Radler. Det är hälften öl och hälften bubbelvatten eller Sprite. Jag föredrar med Sprite. Sååå gott och törstsläckande.

Bratwurst med surkål

Gulaschsoppa i Oberlech

Vi har fått åka slalom i ett av världens fem största liftsystem. Numera ihopbyggt med St Anton och Warth vilket det inte var när jag var där senast, för 22 år sedan…

En fantastisk vecka att se tillbaka på. Pengapungen grävdes det ett hål i medan minnesbanken fylldes på rejält. Så tacksam för denna resa!
Tack Eric för att jag har fått visa dig Lech och Alperna!

Eric och jag efter att vi tävlade ”Vita ringen” runt. Eric vann…

 

 

Varför är vi 5 av 6 kvinnor på mitt företag?

Idag är det internationella kvinnodagen och kollegan som rattar våra sociala medier i första hand skrev idag ett inlägg om att vi är 5 kvinnor av totalt 6 anställda. Hade hon varit man tror jag hon hade skrivit att vi är 83 % kvinnor på bolaget. Då behöver vi inte avslöja antalet anställda och kan få det att låta stort. jag förvånas ofta över hur en del kvinnor som män alltid vill få saker att låta stort. Nåja, det kan vi ta en annan dag.

I inlägget som kollegan gjorde så ställde hon frågan hur det kommer sig att vi är 5 av 6 kvinnor på vår arbetsplats. Alltså bara en man och resten kvinnor. Min första tanke var ”Det har bara blivit så”. Jag har under en period funderat mer och mer på att jag inte är någon som grubblar och tänker så mycket på hur jag gör. Jag bara gör. Nu har jag sedan jag såg detta inlägg idag funderat lite mer. Jag kommer ändå tillbaks till det enkla svaret att det bara har blivit så. För jag har anställt den som jag ansåg bäst lämpad för den tjänsten som dom har idag och det råkade vara kvinnor! Med undantaget för mannen, han som är den där 1 av 6. Han ingick i företaget när jag köpte det. Så han fick jag på köpet och var ingen jag då valde. Idag skulle jag välja han alla dagar i veckan. För han är klippa precis som dom andra som jobbar på Skoglund Reklam är.

Tack för att ni vill vara en del av det företag som jag driver!

 

Jag hyllar mig själv!

Internationella kvinnodagen. Det finns så mycket som är läsvärt idag och det finns även sådant som inte är det enligt mig. Jag väljer dock en annan ingång på det.

Om ingen annan hyllar dig idag på mer specifikt sätt än att du är kvinna, hylla dig själv! Det tänker jag göra nu.

Jag hyllar mig själv för att jag har byggt ett liv som gör det möjligt för mig att nu sitta i en säng i Österrike och skriva detta. För att jag prioriterat mitt liv och sparat pengar en längre tid för att kunna åka hit.

På skidor på väg ner till Zug, Österrike.

Jag hyllar mig själv för att jag har en son som nu är 14 år och att jag har prioriterat honom före allt annat under hans uppväxt. Det har gjort att jag inte tillhör dom rikaste i kronor räknat men det betyder absolut att jag är en av dom rika i hjärtat och minnesbanken.

Jag hyllar mig själv för det företag jag har byggt upp har genom åren tagit emot många praktikanter, arbetstränare, språktränare och andra som har behövt en arbetsplats att komma till som en väg in på arbetsmarknaden.

Jag hyllar mig själv för att jag har skapat en arbetsplats där dom anställda har stor frihet under ansvar.

Jag hyllar mig själv för att jag delar med mig av vinsten i bolaget till mina anställda.

Jag hyllar mig själv för att jag har byggt ett företag som skapar arbetstillfällen och då även bidrar med skatt till vårt land.

Jag hyllar mig själv för allt det jobb som jag har gjort åt Företagarna Bollnäs. För jag har varit drivande i att skapa bättre förutsättningar så att våra lokala politiker fattar bättre beslut som underlättar för oss företagare. Vi företagare bistår med 1/3 av dom pengar som politikerna ska fördela.

Jag hyllar mig själv för att jag är en förebild för andra när det kommer till att leva livet här och nu.

Jag hyllar mig själv för att jag är den jag är och vågar stå för det idag!

Varför hyllar du dig själv idag?

Jag gör aktiva val för att ha min kropp så som jag vill!

”Vi vill inte prata om kroppen för det är svårt men eftersom det är svårt så måste vi prata mer om kroppen.” skriver Sara Rönne på sin blogg och hänvisar till en podd som har tagit upp ämnet. Du kan läsa Saras bloggpost här.

Var beredd för jag kommer att provocera en del av er! Skriva sådant som inte får skrivas eller sägas. Så läs vidare och reflektera, dela min åsikt eller tyck att jag har helt fel. Det är ok oavsett. Jag är dock leds på att inte få säga bl a detta!

Det här med kroppen och vikt är ett ständigt bryderi för många. Så även för mig. Det jag nu ska skriva om är att JAG är trött på att andra påpekar för mig när samtal om mat och vikt kommer upp att ”du är ju sådan som inte går upp i vikt” eller ”du kan ju äta för det fastar inte på dig”. Det är sant, jag går inte upp i vikt om jag generaliserar och nej det fastnar inte på mig.

Men vet ni vad?! Det är ett aktivt val jag gör att inte gå upp i vikt och att det ”inte fastnar på mig”. För jag rör på mig och jag äter äter i grunden bra mat. Även jag äter saker som inte är bra för min kropp och som kan ”fastna”. Den stora skillnaden är dock att jag inte gör det varje dag och att jag har lagt in rörelse och motion i mitt liv regelbundet, jag har alltså gjort ett aktivt val att jag vill ha det så. Ett val som provocerar en del människor.
Om du själv inte vill göra dessa val så får det stå för dig.

Det jag inte förstår är varför det så ofta är ok att säga att jag har tur medan jag inte kan säga till en överviktig i samma samtal att du kanske behöver äta bättre och röra på dig mer. Då anses det elakt, inte fakta utan elakt. För rent teoretiskt så är det så att om du äter mer än kroppen kan förbränna så kommer du att gå upp i vikt. Det gäller mig med, det gäller alla.

Jag hör till den skara som vill ha en vad jag kallar för funktionsstark kropp. Den ska ha så bra grund att jag kan få för mig en aktivitet och genomföra den utan extra träning eller att kroppen tar så mycket stryk att det tar flera dagar upp till veckor att återhämta mig. Köpa nya kläder vill jag inte heller. Så när jag känner att kläderna börjar bli lite tighta så tänker jag mig lite extra för under en period för att gå ner dom 1-3 kg som jag har gått upp. Just nu väger jag ca 6 kg mer än jag gjorde när jag lämnade gymnasiet. Dit ska jag inte ner igen, då kräver det mer än vad jag vill engagera mig i vad jag äter och hur mycket jag tränar. Det är däremot dags att ta tag i det som nog nu är mer 3 kg än 1 kg för byxorna börjar bli tightare. Det är så jag gör och det ligger ingen förbannad TUR bakom det. Det ligger medvetna val bakom den ”turen”, VARJE DAG!

 

 

Åter i Lech efter 22 år

När jag växte upp så åkte vi varje vinter till alperna och åkta slalom. Dom flesta gånger bilade vi ner och då mellanlandade vi hos min faster utanför Hamburg en natt för att sedan dag två köra vidare till Lech som ligger i Arlbergkedjan som är i västra Österrike. På den tiden var inte skidsystemen hopbyggda som dom är idag med St Anton och Warth. Då var det Lech, Zürs och Zug som satt ihop och att åka mellan alla byar kallades en av sträckningarna för ”Der Weise Ring” alltså Vita ringen. Den finns kvar än idag.

Eric och jag på Kriegerhorn, Lech

Vi var oftast nere i två veckor, sportlovet och ytterligare en vecka. Hela familjen älskade att åka slalom. Min pappa lärde sig att åka slalom i vuxen ålder, runt 30 tror jag han var. Jag och min syster lärde oss från barn att åka slalom och båda tränade och tävlade i slalom för Huddinge skidkulbb, HSK. Vi älskade att vara i Österrike där maxade vi alla dagar. Vi stog i liften när den öppnade 09.00 och åkte till den stängde kl 16.00. För att slippa gå hem dit där vi bodde så avslutade vi så gott som alla dagar med Vita ringen för om vi hoppade över sista liften från Zug så kom vi ner via transportpisten som gick förbi hotellet. Då var det bara att kliva av den och gå 30 meter till huset. För oss var det mindre jobbigt att åka 45 minuters runda på närmare 2 mil runt inklusive liftar än att gå hem dom ca 600 meter som det var från backen i byn till hotellet. Dessutom så om vi bara han med sista liften som stängde kl 16.00 så kunde vi åka än längre än bara till 16 och än mer maxa dagen. Pisten ned från Madloch är nämligen väldigt lång med. Vi hade ofta som mål att vi inte skulle stanna och vila längs vägen ner utan stå på vad vi orkade. En gång hade liftkillarna börjat stänga sista liften. Dom var dock snäll och lät oss åka upp ändå. Vilket vi var mer än tacksam för. Det finns nämligen bara två sätt att ta sig därifrån, den ena är att ta liften upp. Den andra är att gå upp för backen som tar en dit för att sedan åka ner i Zürs igen och då ta bussen hem.

Senast jag var i Lech var när pappa fyllde 60 år. Då bjöd han familjen med respektive till Lech och vi bodde på ett fint hotell vid liften mitt i byn. För mig har det länge varit en dröm att komma tillbaka till Lech. Jag har så många minnen därifrån och har velat visa alperna och då Lech för min son. Förutom att spara ihop pengar så har jag också velat vänta in att han är tillräckligt bra att köra för att inte behöva vänta på han i backarna. Det är ju inte som hemma att man kan säga, vi ses nedanför backen. Det är alldeles för många backar som delar sig och då tar dig till olika ställen och sedan kan det ta både 15 minuter upp till en timme att hitta tillbaka till varandra. Det är också det att jag gör dom flesta av mina äventyr själv med sonen vilket gör att jag heller inte kan dra iväg själv och maxa ett åk innan han är tillräckligt stor för att kunna hänga på eller att åka själv ett tag.

Förra året så ansåg jag att sonen var tillräckligt bra på att köra slalom och skulle uppskatta att få åka i alperna. Så efter sportlovet förra året började jag leta boende i Lech. För mig var det inte ett alternativ att bo i St Anton som numera är hopbyggt med bl a Lech som hade varit betydligt billigare. Jag ville efter 22 år tillbaks till Lech som numera ingår i ett av världens fem största skidsystem.
Jag letade både hotell och på AirBNB för att hitta boende. Det finns boenden som kostar över 60 000 kr/DYGN och det var så klar tinte ett alternativ för min budget. AirBNB fanns det ett alternativ som var billigt för att vara Lech, ca 1 200 kr/natt. Det hade inneburit buss på morgon och kväll, 10 minuter, och att vi då också skulle fixa frukost och middag själva. Eftersom att jag i en längre tid sparat pengar för denna resa så ville jag ha ett lyxigare alternativ för den här resan. Efter mycket letande hittade jag ett boende Pension Grisseman med ski in ski out, alltså att du sätter på dig skidorna vid boendet och är då i backen, och halvpension, frukost och middag ingår.

Som resealternativ kollade jag tåg, det går numera tåg från Stockholm till Österrike . Tyvärr så blev det ingen smidig lösning för vi kunde bara åka åt ena hållet med tåget och vi skulle som det var upplagt då vara tvungen att betala för 6 personer, hela hytten/delen och tyvärr så ansåg jag att åka tåg åt ett håll till ett pris av över 20 000 kr mot flyget på ca 5 000 kr inte var ett alternativ. Här har våra politiker en del att fundera på om vi ska välja bättre för miljön. Så under hösten så hittade jag flyg till Zürich för 5 300 kr för mig och sonen. Flyger man med Swiss Air så betalar man inte extra för pjäxbag eller slalomfodral. Jag bokade under hösten allt som gick och behövdes inför resan, buss från Zürich flygplast till Lech och övernattning vid Arlanda samt långtidsparkering. Så allt var klart och nu var det bara en lång väntan till sportlovet och nervositet att resa med skidor, pjäxor och ytterligare ett bagage.

Flygplan ovan molnen, Swiss Air

Så fredag den 3 mars åkte jag och sonen ner till Arlanda för att sova på hotell fram till kl 04 så begav vi oss till flygplatsen för avresa till en vecka i Lech som jag så länge hade drömt om.

Fram till Zürich gick det bra, eller det gjorde det där med. Min syster och hennes man var på samma plan men skulle vidare åt annat håll. Hon har fler gånger varit till Lech så hon visste var bussen gick från. Jag hade bokat buss till kl 13.00. Bussen innan gick kl 10.00 och jag vågade inte chansa att vi skulle hinna med den när jag bokade bussen för planet skulle landa 9.15. Vi landade enligt plan och då tänkte jag att vi chansar och går till bussen som ska gå 10.00. Det skulle innebära att vi skulle kunna hinna åka slalom några timmar även resdagen. Några fick sitt bagage bara minuter efter att vi hade kommit till bagagebandet. Vårt bagage gjorde det inte. Antalet gånger jag tittade på klockan vet jag inte. Många var det. När klockan var 9.54 kommer då äntligen vårt bagage. Med syrran i täten och ett skidfodral, Eric med ett skidfodral och jag med en vagn med två pjäxbagar och varsin resväska springer vi genom Zürich flygplats. 9.59 kommer vi till bussen. För att springa med skidfodral och bagagevagn kan jag säga att det gick undan. Pulspåslaget av att inte veta om vi skulle komma fram i tid gjorde det inte mindre jobbigt.
Det fanns några få platser kvar på bussen. Vi sa tack till min syster och gick på bussen. Det var en hel del trafik ut från Zürich men vi kom fram till Lech kl 13.30. Vaktmästaren på hotellet hämtade upp oss på busshållplatsen som ligger ca 1 km från hotellet. Vi checkar in och skyndar oss att byta om och ger oss ut i strålande sol för att åka två timmar i LECH, som jag har längtat!
Solen hade gjort snön sockrig på lägre höjderna. För mig gjorde det inget. Jag fick åka skidor efter att ha längtat i över 20 år att komma åter till Lech.

Att höra sonen säga ”WOW” över utsikten när vi kom upp med liften till Kreigerhorn så var tacksamheten enorm att Lech visade sig från sin finaste sida för någon som aldrig har sett alperna förut. När vi kom tillbaks till hotellet så frågade jag sonen vad han tyckte om att få åka skidor i alperna. Han svar ”Alltså, snö är snö, och visst backarna är längre. Men UTSIKTEN den är bara wow.” Det är verkligen WOW, så mäktigt att se alla bergstoppar och det är många mil vi såg när sikten är som den var denna dag.

Eric i Lech

Eric med bergen bakom sig i Lech.

Tack Lech och universum för det välkomnandet!

 

 

Jag vill inte skänka kläder till ukrainare!

Vet ni, jag vill inte skänka kläder till ukrainska soldater! Hela mitt hjärta skriker att jag inte vill det. JAG VILL INTE!!! JAG VILL INTE HA KRIG!!!

För jag vill ha fred, jag vill att människor ska vara snälla, omtänksamma och bidra till andras välmående. Hur kan en man i ett land tycka att han har rätt att invadera ett annat land och kriga mot dom??? Tydligen tycker han ju att det är hans rätt att ta en del av ett annat land. Att kriga, alltså skjuta ihjäl andra människor och förstöra deras infrastruktur så att många fler än dom som skjuts till döds dör. Jag förstår det inte.
Jag vet inte men kanske gör det extra ont i mig då min pappa föddes 1941 i Tyskland under andra världskriget. Så ofta kommer jag tillbaks till delen i pappas bok när han blir lämnad med sin farmor på en vagn och hans syster och en släkting till går för att se hur dom kan komma vidare. Dom kom aldrig tillbaks utan där skildes deras vägar åt och det skulle ta lång tid innan de återförenades med min pappa. Pappas farmor däremot dog i huset som den polska familjen lät pappa och hans farmor bo hos. Pappa var då fem år och kom ner en morgon och sa att farmor inte ville vakna. Hon var död och han ensam i en familj som pratade ett annat språk. Ändå kan man så här efteråt säga att min pappa hade tur. Han fick tak över huvudet och i a f så pass mycket mat att han överlevde.

Idag har jag tillsammans med en kollega på jobbet packat kläder i genomskinliga plastsäckar för att tullen ska kunna se vad det ligger i säckarna. För om några veckor går en lastbil med underkläder och kläder till Ukraina som soldaterna kan ha när dom inte krigar….

Säckar med kläder till ukrainare

Kläder till soldater i Ukraina

Kläder till ukrainska soldater

Allt började med att jag i förra veckan frågade min kollega om hennes mamma kunde sy ett nytt överdrag till Tindras, min hund, bädd på jobbet av tyg hon har fått av mig förut (det var väldigt mycket rött tyg) efter att vi städade ur mamma och pappas lägenhet i höstas. Kollegans mamma sydde ett fint överdrag som Tindra nu kan ligga på på jobbet. Jag frågade kollegan om hennes mamma ville ha något för jobbet. Hon ville gärna ha lite kläder till soldaterna i Ukraina. Det fick hon, fyra säckar med kläder. Det var t-shirt, hoodar, mysbyxor, underkläder, strumpor, tandborstar och några tvålar. Så om några veckor skickas dessa kläder till Ukraina och jag hoppas och vet att de kommer till nytta. Även om mitt hjärta skriker att jag inte vill skicka kläder för jag vill inte ha krig i världen så är jag tacksam att kunna bidra även om det är en droppe i havet.

Tindra på sin nya fina bädd

Vill du läsa pappas bok som bl a handlar om flykten så hör av dig så skickar jag dig en bok. madeleine.bohnke@gmail.com

 

Viktors kundbemötande sticker ut!

Helgen som gick körde jag sönder en hel del plast på min skoter. Platsen jag var på var Klimpfjäll, för er som inte vet var det ligger så är det i södra Lappland, knappt 2 timmar utanför Vilhelmina. Är det någonstans som saker ska gå sönder så är det i Norrland. Hjälpsamheten här hittas inte i övriga Sverige. Det krävs enligt mig mindre städer där folk förstår värdet av att hjälpas åt och det norrländska lugna sättet bidrar också. Sommaren -21 fick jag erfara hjälpsamheten med när mitt däck gick sönder en söndag kväll utanför Arejplog.

Hur som, tillbaks till min upplevelse. Dom som hörde kraschen och även hon som såg hur jag flög trodde det hade gått illa för mig. Jag var dock helt oskadd. Skotern var det inte. Tur i oturen var det bara plast som gick sönder. När vi hade fått loss skotern från trädet så testade jag först att höra av mig till en handlare i Vilhelmina som en i gänget tipsade om. Inget svar så jag skickade ett meddelande via Facebook. Fick svar att han inte hade det märke jag kör, Lynx. Så han skickade mig numret till Viktor. Jag ringer Viktor som skickar ett mess med att han inte kan svara och ber mig skicka ett SMS. Så det gör jag.

”Det gick åt ”lite plast idag… Något du har? Jag är i Klimpfjäll nu och ska till Saxnäs imorgon och blir där hela nästa v. /Madeleine

Viktor svarar ”Jag har nog grejer det ska inte vara något problem. Dock kan jag inte hjälpa dig förens söndag kväll då jag själv är i fjälls”. Vi gör upp att jag ska komma till Vilhelmina söndag kväll när han hör av sig att han är åter där.

Söndag kväll kommer och han ringer och säger att han är på väg hem och att jag kan börja köra till Vilhelmina.

Jag kommer fram till Lindblads Motors verkstad kl 18,30 där han jobbar. Vi hjälps åt att lasta av och han kör in min skoter i verkstan och konstaterar att han har all plast förutom en bit. Den biten kan vara trasig tillsvidare utan att det gör något. Han säger att det kommer att ta ca 40 minuter att laga och att jag gärna kan göra något annat under tiden. På ett fint sätt sa han att han inte ville ha mig hängandes över axeln när han lagade. Fullt förståeligt, jag vet själv hur det är när någon ska kolla när jag klistrar bildekor. Det passade mig bra att åka därifrån för jag skulle handla mat på Ica innan återfärd till Saxnäs. Jag sa till han innan jag for ”Du håller på att krossa mina fördomar för skoterhandlare att dom är feta katter jagar inte typen, att dom är helt kass på service för det går för bra för dom.” Viktor svarar då ”Det är det är vi lever på att hjälpa till.”

Jag passar på att tanka med så jag är åter efter ca 50-55 minuter. Då står min skoter lastad, fastspänd och klar på mitt släp som jag hade lämnat där och Viktor säger när jag kommer ”Bra tajming.”

Jag tackar och säger ”Jag vet nu var jag ska köpa min nästa skoter. Då kommer jag hit för den grymma servicen som du har gett mig.” Viktor svarar ”Det är därför vi ger bra service.”

Fler borde vara som Viktor och företaget Lindblads Motor. Bemötande och service på högsta nivå!

TACK för hjälpen!!!