Meny Stäng

Åter i Lech efter 22 år

När jag växte upp så åkte vi varje vinter till alperna och åkta slalom. Dom flesta gånger bilade vi ner och då mellanlandade vi hos min faster utanför Hamburg en natt för att sedan dag två köra vidare till Lech som ligger i Arlbergkedjan som är i västra Österrike. På den tiden var inte skidsystemen hopbyggda som dom är idag med St Anton och Warth. Då var det Lech, Zürs och Zug som satt ihop och att åka mellan alla byar kallades en av sträckningarna för ”Der Weise Ring” alltså Vita ringen. Den finns kvar än idag.

Eric och jag på Kriegerhorn, Lech

Vi var oftast nere i två veckor, sportlovet och ytterligare en vecka. Hela familjen älskade att åka slalom. Min pappa lärde sig att åka slalom i vuxen ålder, runt 30 tror jag han var. Jag och min syster lärde oss från barn att åka slalom och båda tränade och tävlade i slalom för Huddinge skidkulbb, HSK. Vi älskade att vara i Österrike där maxade vi alla dagar. Vi stog i liften när den öppnade 09.00 och åkte till den stängde kl 16.00. För att slippa gå hem dit där vi bodde så avslutade vi så gott som alla dagar med Vita ringen för om vi hoppade över sista liften från Zug så kom vi ner via transportpisten som gick förbi hotellet. Då var det bara att kliva av den och gå 30 meter till huset. För oss var det mindre jobbigt att åka 45 minuters runda på närmare 2 mil runt inklusive liftar än att gå hem dom ca 600 meter som det var från backen i byn till hotellet. Dessutom så om vi bara han med sista liften som stängde kl 16.00 så kunde vi åka än längre än bara till 16 och än mer maxa dagen. Pisten ned från Madloch är nämligen väldigt lång med. Vi hade ofta som mål att vi inte skulle stanna och vila längs vägen ner utan stå på vad vi orkade. En gång hade liftkillarna börjat stänga sista liften. Dom var dock snäll och lät oss åka upp ändå. Vilket vi var mer än tacksam för. Det finns nämligen bara två sätt att ta sig därifrån, den ena är att ta liften upp. Den andra är att gå upp för backen som tar en dit för att sedan åka ner i Zürs igen och då ta bussen hem.

Senast jag var i Lech var när pappa fyllde 60 år. Då bjöd han familjen med respektive till Lech och vi bodde på ett fint hotell vid liften mitt i byn. För mig har det länge varit en dröm att komma tillbaka till Lech. Jag har så många minnen därifrån och har velat visa alperna och då Lech för min son. Förutom att spara ihop pengar så har jag också velat vänta in att han är tillräckligt bra att köra för att inte behöva vänta på han i backarna. Det är ju inte som hemma att man kan säga, vi ses nedanför backen. Det är alldeles för många backar som delar sig och då tar dig till olika ställen och sedan kan det ta både 15 minuter upp till en timme att hitta tillbaka till varandra. Det är också det att jag gör dom flesta av mina äventyr själv med sonen vilket gör att jag heller inte kan dra iväg själv och maxa ett åk innan han är tillräckligt stor för att kunna hänga på eller att åka själv ett tag.

Förra året så ansåg jag att sonen var tillräckligt bra på att köra slalom och skulle uppskatta att få åka i alperna. Så efter sportlovet förra året började jag leta boende i Lech. För mig var det inte ett alternativ att bo i St Anton som numera är hopbyggt med bl a Lech som hade varit betydligt billigare. Jag ville efter 22 år tillbaks till Lech som numera ingår i ett av världens fem största skidsystem.
Jag letade både hotell och på AirBNB för att hitta boende. Det finns boenden som kostar över 60 000 kr/DYGN och det var så klar tinte ett alternativ för min budget. AirBNB fanns det ett alternativ som var billigt för att vara Lech, ca 1 200 kr/natt. Det hade inneburit buss på morgon och kväll, 10 minuter, och att vi då också skulle fixa frukost och middag själva. Eftersom att jag i en längre tid sparat pengar för denna resa så ville jag ha ett lyxigare alternativ för den här resan. Efter mycket letande hittade jag ett boende Pension Grisseman med ski in ski out, alltså att du sätter på dig skidorna vid boendet och är då i backen, och halvpension, frukost och middag ingår.

Som resealternativ kollade jag tåg, det går numera tåg från Stockholm till Österrike . Tyvärr så blev det ingen smidig lösning för vi kunde bara åka åt ena hållet med tåget och vi skulle som det var upplagt då vara tvungen att betala för 6 personer, hela hytten/delen och tyvärr så ansåg jag att åka tåg åt ett håll till ett pris av över 20 000 kr mot flyget på ca 5 000 kr inte var ett alternativ. Här har våra politiker en del att fundera på om vi ska välja bättre för miljön. Så under hösten så hittade jag flyg till Zürich för 5 300 kr för mig och sonen. Flyger man med Swiss Air så betalar man inte extra för pjäxbag eller slalomfodral. Jag bokade under hösten allt som gick och behövdes inför resan, buss från Zürich flygplast till Lech och övernattning vid Arlanda samt långtidsparkering. Så allt var klart och nu var det bara en lång väntan till sportlovet och nervositet att resa med skidor, pjäxor och ytterligare ett bagage.

Flygplan ovan molnen, Swiss Air

Så fredag den 3 mars åkte jag och sonen ner till Arlanda för att sova på hotell fram till kl 04 så begav vi oss till flygplatsen för avresa till en vecka i Lech som jag så länge hade drömt om.

Fram till Zürich gick det bra, eller det gjorde det där med. Min syster och hennes man var på samma plan men skulle vidare åt annat håll. Hon har fler gånger varit till Lech så hon visste var bussen gick från. Jag hade bokat buss till kl 13.00. Bussen innan gick kl 10.00 och jag vågade inte chansa att vi skulle hinna med den när jag bokade bussen för planet skulle landa 9.15. Vi landade enligt plan och då tänkte jag att vi chansar och går till bussen som ska gå 10.00. Det skulle innebära att vi skulle kunna hinna åka slalom några timmar även resdagen. Några fick sitt bagage bara minuter efter att vi hade kommit till bagagebandet. Vårt bagage gjorde det inte. Antalet gånger jag tittade på klockan vet jag inte. Många var det. När klockan var 9.54 kommer då äntligen vårt bagage. Med syrran i täten och ett skidfodral, Eric med ett skidfodral och jag med en vagn med två pjäxbagar och varsin resväska springer vi genom Zürich flygplats. 9.59 kommer vi till bussen. För att springa med skidfodral och bagagevagn kan jag säga att det gick undan. Pulspåslaget av att inte veta om vi skulle komma fram i tid gjorde det inte mindre jobbigt.
Det fanns några få platser kvar på bussen. Vi sa tack till min syster och gick på bussen. Det var en hel del trafik ut från Zürich men vi kom fram till Lech kl 13.30. Vaktmästaren på hotellet hämtade upp oss på busshållplatsen som ligger ca 1 km från hotellet. Vi checkar in och skyndar oss att byta om och ger oss ut i strålande sol för att åka två timmar i LECH, som jag har längtat!
Solen hade gjort snön sockrig på lägre höjderna. För mig gjorde det inget. Jag fick åka skidor efter att ha längtat i över 20 år att komma åter till Lech.

Att höra sonen säga ”WOW” över utsikten när vi kom upp med liften till Kreigerhorn så var tacksamheten enorm att Lech visade sig från sin finaste sida för någon som aldrig har sett alperna förut. När vi kom tillbaks till hotellet så frågade jag sonen vad han tyckte om att få åka skidor i alperna. Han svar ”Alltså, snö är snö, och visst backarna är längre. Men UTSIKTEN den är bara wow.” Det är verkligen WOW, så mäktigt att se alla bergstoppar och det är många mil vi såg när sikten är som den var denna dag.

Eric i Lech
Eric med bergen bakom sig i Lech.

Tack Lech och universum för det välkomnandet!

 

 

Liknande inlägg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *