Jag sätter mig i den lilla parken utanför Clarion Hotel Sign i Stockholm för att äta min medhavda frukost.
Jag tar fram mina ägg som jag skalade innan jag åkte hemifrån och skalar dom. Plockar fram två riskakor och jordnötssmöret. Något som jag tycker är så otroligt gott. Tar fram min termos med varmt vatten som jag kokade innan jag la mig igår kväll. Allt för att få en lugn morgon inför dagens workshop med Jonas och övriga deltagare.
Skalar mina ägg. Lägger dom i kartongen. Då kommer en som till första intrycket ser ut som en affärsman. Han har rock som går ner över knäna. Han drar på en väska och har en portfölj i handen. Något större variant. Jag tittar upp. Som från landet jag är så nickar jag och säger med läpparna god morgon utan att ljud kommer ut ur min mun. Han nickar tillbaks och går förbi mig. Jag tittar på hans kläder när han går förbi och på hans skor. Något stämmer inte med den affärsman jag tyckte mig se. Skorna är av slaget gymnastikskor och smutsiga och nötta, lika så är rocken. Den ser sliten ut den med. Där jag sitter på min bänk finns ytterligare tre bänkar. Mannen går till den bortresta. Bortanför den lila fontänen som är där. Han ställer ner sina saker. Jag inser då att den här mannen har kanske en gång varit en affärsman och kanske ännu är men nu en affärsman utan det vi så många tar för givet. En säng, en vrå att kalla hemma.
Jag äter mina ägg och sitter där och låter tankarna komma och gå. Jag har bestämt mig för att idag är en dag i närvaro. Så att jag kan fullt ut vara en del av kursen jag ska gå och ta in så mycket kunskap jag bara kan. Utan distraktion av annat.
Men jag kan inte släppa mannen om det nu är som jag tror. Att han inte har en bostad. Jag sneglar åt hans håll. Han står upp intill ett träd och lutar sig lätt framåt. Han borstar tänderna. Tankarna far i mitt huvud. Han är alltså en uteliggare. En som inte har något hem utan bor på gatan. Min dröm om att göra poddar som handlar om att alla bär på en historia blir än mer aktuell. Jag har dessutom nyligt lyssnat på en ljudbok av en kvinna som just hjälper pensionärer som bor på gatan. Dom har inte råd med en bostad i Stockholm. Skälen kan vara många. Tänk att få ta del av dessa historier och lyfta dessa öden för att kunna dela deras historier och hjälpa invånare, politiker och andra att se vad vi har skapat för samhälle. Ett samhälle där vi tänker på oss själva och blundar för andras liv och öden.
Jag packar ihop min ryggsäck när jag har ätit klart. Lämnar plasten och mannen som sitter några bänkar bort…
På väg till en kurs jag har betalt för att var med på. För att ta han om mig själv och min kropp. Önskar att jag aldrig ska bli i den sitsen att jag inte har råd med ett hem.
