Att gå topptur har inte funnits på min lista av drömmar utan mer en tanke i huvudet att jag ska testa det. Jag älskar snö och vinter och tänker då att det är en naturlig del att göra. Ska bara göras och inte så där som drömmer kan vara att det längtas och längtas och pirras i kroppen att få göra det.
Som mitt liv ser ut nu så vill jag inte resa bort på helgerna utan finnas hemma för min son. Visst jag var borta 2,5 v i vintras utan min son. Sportlovet var vi tillsammans i Österrike. Utöver det har jag hållit mig hemma i vinter. Mycket för min sons skull. Olika perioder erbjuder olika saker.
Tillbaks till topptur. Den här veckan som gick har det varit påsklov. Sonen ville vara hemma över påsken vilket var mentalt jobbigt. Att inte få åka till fjällen över påsk känns lite ovant. Eftersom jag inte har familj eller vänner att vara med i fjällen under påsk är en annan faktor. Mer om det i ett annat inlägg. Sonens pappa bestämde sig för att åka långhelg till fjällen i slutet av påsklovet och sonen följde med. Det öppnade upp för mig att åka iväg. Så när jag såg en annons på Instagram om att gå en kurs i topptur så anmälde jag mig direkt.
Då det är en kurs i topptur för nybörjare och ovana så ingår mer än bara sätta på sig utrustningen och gå. Även om jag har åkt slalom i hela mitt liv så kan jag säga att det här med topptursutrustning är något annat än den vanliga slalomutrustningen. I grunden samma
- Hjälm
- Pjäxor
- Stavar
- Skidor
- Bindning
men ändå så himla olika på allt utom hjälmen. Pjäxorna har ett gå läge som vanliga pjäxor inte har, det finns en del idag som har ett gåläge men inte så som toppturspjäxor. Tänk dig pjäxor men med större rörelsemöjlighet. Stavarna kan man justera längden på för att det ska passa för när man går uppför eller åker utför. Skidorna är väldigt lätta och breda jämfört med vanliga slalomskidor. Bindningen är väldigt annorlunda. Den har piggar i fram som pjäxan fäster i och bak går bindingsdelen att snurra. Den har två olika lägen beroende på om du går upp för en fjällsida eller om du ska åka utför. Går du uppför så sitter bara pjäxan fast fram i tårna och hälen är lös. Du kan även vika ner 1-2 ”metallbitar” för att hälen inte ska behöva ner ända till skidan. Det blir lite som att gå i högklackat om det inte är brant. När det då är lite brantare, säg 25 grader, så blir det behagligare att gå när en ”metallbit” har vikts fram och stöttar hälen. Så långt ändå samma namn på saker som behövs för att åka slalom utför i pist eller offpist om du åker upp med lift.
Under skidorna för att gå uppför fäster man något som heter stighudar.
För mig som har åkt slalom hela mitt liv så var det något som krävde en hel del hjärnverksamhet för att få hjärnan att acceptera att det gick att gå uppför utan att hålla emot med stavarna. Så gör man när man åker skidor och inte vill åka baklänges och sätter skidorna i ett V. Nu skulle hjärnan förstå att benen skulle ta mig uppför i ett
avslappnat sätt utan att lyfta på skidan då det tar för mycket energi om man ska gå så i några timmar. Det är tungt att lyfta skidan även om den är lätt så foten lyfts bara så att skidan är i backen. Så i någon form av promenadliknande tillstånd med ett litet glidtänk (nej, det glider inte uppför. Dock lättare för min hjärna att det skulle vara lite glid för att slappna av). Sedan var det dom där armarna som skulle lunka med och inte trycka mig upp för fjället. Låt mig säga att dom första ca 15 minuterna var inte helt enkel att få något meditativt tillstånd i och bara lunka på. Hjärnan gick på spinn för att acceptera hur jag skulle göra.Som person så vill jag också känna in i kroppen hur jag gör med mina muskler för att sedan kunna slappna av i det. När dom ca 15 minuterna hade gått så började hjärnan koppla av och kroppen lika så för det promenadliknande tillståndet. Lite hjärnspöken om jag skulle sinka gruppen, om jag hade för mycket kläder på mig och svettades för mycket så jag skulle frysa sedan, om jag skulle orka hela dagen aktiviteter o s v. Skulle säga att den fasen också var ca 15 minuter. Därefter kom jag in i någon form av lunk. Ett ben framför det andra. Det blir som ett meditativt tillstånd att gå. Vi tog liften upp från Duved och gick sedan till Mullfjällets topp.
Väl där finns det ett vindskydd som vi åt vår medhavda lunch i. Innan vi rastade hade vi tagit av stighudarna för då var vi varma så slapp vi när vi hade rastat och var lite småkalla börja fixa med det då. Vägen ner var inte så drömmig som vore optimalt och skidorna var väldigt annorlunda att åka med jämfört med vanliga slalomskidor som är anpassade till pist. Vi tog oss ner en bit där vi sedan hade lavinträning. För att gå topptur innebär att man rör sig i lavinområden, det gör man alltid när man är i fjällen utanför pistade leder. Det kan gå laviner där med men där görs helt andra underhåll och koller för att inte laviner ska gå just där. Jag har förra vintern gått en lavinkurs men känner att det är oerhört viktigt att uppdatera den informationen och påminnas om hur en kamraträddning går till.
När vi hade tränat med våra trancievers, sond och spade så tog vi en tur på ca 30 minuter uppför igen. Den här gången kom jag in i det meditativa tillståndet direkt. En riktigt skön känsla att bara knata på i ett vitt landskap. Jag ser fram emot att göra så imorgon med, vår andra och sista dag på kursen.
